flisthlm

Jag har alltid förespråkat att man ska ta ut sig när man tränar. Jag har väldigt svårt för människor som väljer att träna men inte vågar ta ut sig. Träning ska vara jobbig, göra ont, göra att man svettas och mår illa. I annat fall ger träningen inte mer änen vanlig promenad för motion.

 

För den som behöver se hur det ser ut och höra hur det känns när man tar ut sig, kan studera vår friidrottsstjärna Moa Hjelmer. Där har ni någon som vet hur man tar ut sig minsann. Finns det någon som lyckats genomföra en intervju med henne efter ett tävlingslopp? Hjelmer står alltid böjd över första bästa papperskorg och kräks efter sina lopp. Så känns det att ta ut sig!

En annan som kan visa hur det känns är skidlöparen Marcus Hellner. Spana in honom efter målgång i ett lopp där han pressat sig så ser du en kropp på gränsen till medvetslös.

 

Jag menar inte att man måste kräkas eller nästan bli medvetslös efter varje träningspass, men för att träningen ska ge en förbättring och kroppen ska "förtjäna" lugnare och sköna återhämtningspass måste man pressa sig ordentligt resterande pass.

- Svettas du inte har du inte tagit i, kom inte och försök påstå något annat!

- Får du inte ömmande muskler har du inte heller tagit i, testa att ta i ska du få se att det kommer att kännas!

- Mår du illa efter träningen så är det ett tecken på att du pressat ur den energi som fanns, vilket är bra. Men glöm inte att fylla på med ny energi direkt efteråt. Det är först när energinivån fylls på och vila inleds, som återhämningen kan börja. Och det är av återhämtningen som kroppen byggs upp. Träningen bryter ner kroppen och återhämtningen stärker upp.

 

Så nästa gång du säger att du ska träna, gör det också. Inget fisjoggande eller mesgymmande, TA I SÅ SVETTEN RINNER!

 

När min stora idol Kajsa Bergqivst avslutade sin höjdhoppskarriär lämnade hon ett stort tomrum i friidrottsintresset hos mig. Tomrummet blev ännu större när även Christian Olsson, Sanna Kallur, Stefan Holm och Carolina Klüft också slutade eller blev långtidsskadade. Sedan dess har jag mer eller mindre helt tappat förhoppningen på nya svenska storstjärnor inom sporten. Visst kan några blixtra till ibland, men jag har inte trott på en lång karriär på den absoluta toppen.

 

Men i och med att Ebba Jungmark, Moa Hjelmer och Angelica Bengtsson blev namn som mer och mer frekvent började dyka upp i rubrikerna började jag hoppas på att det kanske fanns en chans att nya, unga talanger skulle dyka upp i toppen på resultatlistorna. Och i helgen gick min förhoppning till sanning. Jag välkomnar en ny generation!

 

Helgens friidrotts-EM resulterade i inte mindre än sex medajer, vem hade vågat hoppas på det regnet?! Och bakom medaljererna fanns dessutom ett helt gäng med andra (90-talister) som gjorde fenomenala prestationer och som, om några, säkerligen kommer ligga och nosa på toppen. Det är med stor förväntan jag ser fram emot kommande somrars friidrottssäsonger och mästerskap. Inom kort tror jag vi kan våga hoppas på medaljer i spjut, längdhopp, tiokamp, sjukamp, höjdhopp, stavhopp, sprint och medeldistans. Jag längtar efter att få anledning att ha en ny friidrottsidol!

 

 

Men en dag som denna går det inte att skriva om nånting annat än Johan Olsson makalösa insats i femmilen på VM i Val di Fiemme. Olsson genomför loppet i princip helt på egen hand och hans prestation saknar motstycke. Jag säger som Aftonbladet, "ge honom bragdguldet!"

 

Ända sedan träningspasset igår har jag varit trött, energilös och mått lite illa. Jag var därför väldigt nära att ställa in dagens träningspass, men eftersom morgondagens pass inte kommer kunna bli av bestämde jag mig trots allt för att genomföra dagens träning.

 

På schemat: "Annikas intervaller". Är det något pass man har tid med oavsett hur ont om tid man har, så är det det passet. Det jag kallar "Annikas intervaller" är ett intervallupplägg jag plockat från min vän Annika Sjöö och som hon ofta skriver om på sin blogg för de som läser den. Passet går ut på att löpa 10 x 1 minut med 30 sekunders ståvila. För varje intervall ökas farten med 0,5km/h. Jag börjar oftast min första intervall i 13,5 km/h (4,36min/km-tempo) och avslutar i 18 km/h (3,20-tempo). Det är kul, det går snabbt och det är effektiv träning. Är man pigg kan man upprepa serien i 2-3 set eller genomförs backintervaller efteråt. Idag valde jag att göra några styrkeövningar efteråt istället.

 

Tack Annika, för att du är bra på det här med träningspepp!!

 

 

Mellan kvällens träningspass och inhandling av middag råkade jag göra ett köp med träningskläder på Stadium. Och inte vilket köp som helst utan av bara farten kom jag hem med sju plagg och var drygt en Vasasedel fattigare än tio minuter tidigare.

 

Mitt syfte var egentligen ett par nya sportstrumpor med lite högre skaft, efter att ha slängt tre håliga par i julas. Men istället för att bara gå ut från butiken med ett par strumpor så kunde jag ju lika gärna köpa två par tajts och en sport-bh också. Och eftersom det var så bra kampanjpris på funktionslinnen så blev det dessutom två sådana också, plus ett par nya slapparbrallor.

 

Jag som vanligtvis hatar att shoppa kan inte gå in i en sportbutik utan att komma komma ut med en påse. Men idag gick jag kanske till överdrift? Men vem bryr sig?!

 

 

Trots den usla känslan fullföljde jag hela det planerade passet men under nedvarvningsjoggen ville jag helst bara gråta, kräkas, ligga i fosterställning och flåsa högt. Men jag bet ihop! Jag genomförde passet, jag vek inte ner mig och jag kämpade verkligen till sista svettdroppe. Det var höjdpunkten för dagen!

 

Min insats på träningscentrat idag passar bra ihop med ett citat jag läste på min vän Annikas blogg ikväll, ett citat som hon i sin tur läst i ett twitterinlägg av Paolo Roberto;

 

 

Klokt och korrekt sagt och med min erfarenhet från dagen kan man säga att jag i alla fall tränade med disciplin!

 

För tillfället är jag inne i ett bra och härligt träningsflow. Jag tycker träningen är kul, det går bra, jag känner mig stark och jag känner att jag har en bra form.

 

Dagens träningspass var cykelpuls men den vikarierande instruktören få helt klart underkänt. Upplägget var bra, även om jag anser att det är fel att försöka få "medelsvenssons" att hålla en puls över 85% under ett helt träningspass. En medelsvensson bör inte klara detta, vilket kan ge negativ energi när man inte når upp till passets direktiv. Dessutom har garanterat minst 3/4 av deltagarna på passet en uppskattad maxpuls, vilket ger helt fel resultat när direktiven är %-baserade istället för baserade på känsla. Men jag lämnar honom bakom mig och är istället nöjd med min egen insats, eftersom jag har bra koll på mitt max.

 

Nu väntar en dag med vila innan det är dags för torsdagens crossfit som sedan kommer att belönas med middag på en av mina favoritbrasserier.

 

En fredag utan fredagsträning, så för att kompensera upp det håller jag tillgodo med en bild på mina vänner, som får mig att längta efter en starkare kropp.

 

Are you impressed? I am impressed!

 

Vintern 2008/2009, när jag började träna inför mitt första marathon, gav jag mig ut på långa löprundor i ur och skur. Oavsett väder så drog jag på mig underställ, mössa och löparskor och plöjde Stockholms alla strandpromenader.

 

Under en av dessa löprundor snöade det blötsnö med flingor stora som lapphandskar. Det var blött, rått och slaskigt. Någonstans vid Hammarbykanalen var det en fotograf som fick syn på mig och fångade ögonblicket på bild. En envis löpare som blöjer fram i ovädret med mössan så långt nerdragen över ögonen att hon knappt ser framåt.

 

Den bild som fotografen Hasse Holmberg då tog finns idag hos Scanpix och är flitigt använd i media. Varje höst/vinter, när det är dags för tidigarna att göra artiklar och reportage om vinterträning, löputrustning och annat motionsrelaterat så används bilden på mig, i turkos mössa och röd löparjacka. Jag har figurerat med bilden i bland annat Metro, VästerbottensKuriren och Svenska Dagbladet. Bilden verkar vara förstahandsalternativet så fort det blir tal om vinterträning.

 

Eftersom bilden är en ögonblicksbild, tagen utan min vetskap, vet fotografen heller inte vem "modellen" på bilden är. Men första gången jag såg bilden (i Metro våren 2009) så kände jag igen mig själv, min klädsel och min (då ganska dåliga) löpstil.

Idag är det många av mina vänner som känner igen bilden och lite nu och då får jag rapporteringar om att "nu är du i tidningen igen!". Senast var så sent som igår, när min vän i New York läste den svenska morgontidningen och fann mig på förstasidan.

 

För att väga upp alla dessa vinterlöparbilder jag "bjuder till med" så dyker jag tydligen däremellan upp väldigt lättklädd i annonser för löparresor i Portugal, resereportage i träningstidningar och som glad etta i målgången på strandloppet i Monte Gordo.

 

Det är tur att jag är så väldigt fotogenique när jag är ansträngd...?!

 

Varje gång jag ser den avslutande etappen i Tour de ski, när skidlöparna ska ta sig nästan upp för slalombacken Alpe Cermis, blir jag inspirerad att pressas till den yttersta utmattningsgränsen.

 

Det går förmodligen inte att förstå smärtan i hjärta, lungor och muskler efter att ha klättrat nästan 500 höjdmeter på 3 km "skidåkning", men trots att det borde vara varje idrottsmans värsta mardröm kan jag ändå känna en tjusning i det. Att få testa sina gränser med en utmaning som inte kan ta kroppen till något annat läge än fullständig utmattning. (Ryssen som blev trea låg ett tag på 98% i puls, det borde inte ens vara möjligt!!)

 

Det närmaste en sådan utmaning jag kan komma är väl loppet Stockholms brantaste, där man löper tre gånger uppför slalombackarna i Hammarbybacken, men trots att det också är en tävling så når jag inte den riktiga utmattningstoppen eftersom backen mot slutet blir så löjligt brant att det inte längre går att hålla ett löpsteg.

 

Men åtminstone en gång vet jag att jag nått den där otäcka, men ändå skräckförtjusande gränsen, när man egentligen bara vill lägga sig ner och dö efter målgång. Efter målgången i Stockholm halvmarathon 2011 kollapsade jag totalt och låg i fosterställning en meter efter mållinjen och var så nära medvetslöshet man kan komma men ändå vara vid medvetande. Då hade jag löpt de sista två kilometerna i kroppslig dimma och det tog mer än ett dygn innan kroppen hittade energi igen. Det var hemskt, men ändå vill jag nå dit igen!

 

Man luras att springa längre än man tänkt.

Man luras att springa snabbare än man tänkt.

Man luras att ta ut sig tre gånger så mycket som man tänkt.

 

LG Skoog är en av Sveriges bästa löparcoacher med bland annat fystränare för Umeå IK's fotbollsdamer och sportchef på researrangören Springtime Travel på sin meritlista. Han skriver också om löpning i tidningen Runner world och tipsar ofta om olika träningsupplägg med intervaller.

 

I veckan har jag kört två olika varianter av Skoog-intervaller och dagens träningspass blev bland det tuffaste någonsin. Ett intervallpass i serier med längsta intervallen på 1,2 km och och kortaste på 200m. Totalt en dryg mils löpning på löpband men det bästa med intervallpass är att man glömmer bort hur tråkigt det är att springa på löpband eftersom man hela tiden måste fokusera på nästa klockslag eller nästa meterspassering.

 

Jag gillar Skoogs tips och tränar ofta efter dem, för att få omväxling i löpträningen. Dagens pass var både kul, bra och jobbigt och kommer att följas upp fler gånger. Men nu har jag gjort mig mer än väl förtjänt av 18 bitar nyrullad sushi!

 

Det är nog närmare ett år sen senast, men idag var det dags igen. Jag och M möttes i en boxningsmatch på Sats boxpass. Kickar, slag och krokar. Blåmärken, trasiga naglar och väntande träningsvärk i rygg och armar. Men värst är skakningarna. Flera timmar efter boxningspasset är njag alltid så skakig att jag knappt får in gaffeln i munnen eller hittar av svara-knappen på mobilen. Bara det här korta inlägget har tagit flera minuter att skriva och för att inte tala om att försöka skriva något med papper och penna, dödsdömt!

 

Men det är ett kul sätt att umgås, över ett träningspass, och idag fick jag mig till och med två träningsdejter eftersom jag hann med en i gymmet innan också.

 

När hela Stockholm har fokus på snökaos och oväder och hela övriga Sverige beklagar sig över stockholmarnas okunskap att ta hand om snömassorna, lämnar jag ämnet okommenterat och glädjs istället åt kvällens möte med höjdhopperskan Ebba Jungmark.

 

Ebba är en av de idrottstalanger som ingår i Vattenfalls sponsoravtal och ikväll mötte hon oss Young Vattenfall för att berätta om sitt liv, sin vardag, sin framgång och sin kombination av toppidrott och vanligt arbetsliv. Vi fick ställa frågor om högt och lågt, allt från förebilder och framtidsvisioner till om hon kan dunka i basket och varför hon plötsligt inte längre kunde göra en flickflack.

 

Hon berättade öppet och ärligt och gav svar på alla våra funderingar om träningsupplägg, balans i vardagen, konkurrenternas egenskaper och varför hon är så bra på hummerfiske.

 

En berikande kväll och förhoppningsvis får vi heja fram henne till en medalj i kommande mästerskap i mars.

 

December månad betyder mästerskap för damer i handboll. Idag drar EM i Serbien igång och Sverige får visa sin form direkt i öppningsmatchen, mot Danmark. Jag hoppas få se så här glada miner om si så där tre och en halv timme!

 

I väntan på det, Annikas underbara paleoscones.

 

Idag är triathlonmästarinnan Lisa Nordén (som tog OS-silver i somras) på besök på kontoret. Förutom en föreläsning ska hon också håkka ett pass i löpteknik för 15 utvalda och ett spinningpass för 10 andra.

 

Dessvärre har jag haft ordentligt ont i halsen i två dagar och tvingas därför kasta in handduken. Det blir inget löppass för min del. Så tråkigt! Har verkligen sett fram emot den här dagen, men nu får jag istället ge min plats åt någon annan lycklig själ.

 

Dagens intervaller på löpbandet tog fullständigt knäcken på mig. Kilometerlånga intervaller i väldigt högt tempo och med aktiv vila. Jobbigare träningspass än så kan man inte få. Sista intervallerna fick jag inte tillräckligt med syre och ett tag var jag rädd att flyga av bandet, rakt in i cyklarna bakom. Men jag höll mig på benen och låg sedan som en hösäck på en matta och pustade ut.

 

För att fylla på depåerna har jag fått i mig en gigantisk portion middag och nu väntar belöningen, en kopp glögg och några havre- och kokoscookies med vit choklad och apelsin. Det är jag minst sagt värd!

 

 

25 minuters effektiv träning utan vila, utan ens en mikropaus. Det är exakt sån träning jag gillar! Men det är lite motigt att resa sig upp och gå tillbaka till skrivbordet efter passet, när det enda man vill är att ligga kvar på golvet, raklång, och kräkas.

 

 

Hösten må hittills ha varit ganska mörk, grå, regnruskig och trist, men idag är det bästa tänkbara höstväder! Solen skiner, kylan biter lite lagom i kinderna och löven är så där riktigt höstgula. Vad passar bättre sånna här dagar än att ta en lugn och skön löprunda och bara njuta!

 

Aldrig är jag så trött efter ett träningspass som när jag kört riktigt hårda intervaller.

Aldrig känner jag mig heller så stark som efter ett intervallpass.

Intervaller är ansträngande både fysiskt och mentalt men det finns inget som är så peppade som att känna att man orkar uppsatt antal hundra meter i ett tempo som är långt mycket snabbare än benen egentligen bär.

I love it!

 

Passet belönas med riktigt fet kräftsoppa och massvis av vitlöksbröd!