flisthlm

Varje gång jag ser den avslutande etappen i Tour de ski, när skidlöparna ska ta sig nästan upp för slalombacken Alpe Cermis, blir jag inspirerad att pressas till den yttersta utmattningsgränsen.

 

Det går förmodligen inte att förstå smärtan i hjärta, lungor och muskler efter att ha klättrat nästan 500 höjdmeter på 3 km "skidåkning", men trots att det borde vara varje idrottsmans värsta mardröm kan jag ändå känna en tjusning i det. Att få testa sina gränser med en utmaning som inte kan ta kroppen till något annat läge än fullständig utmattning. (Ryssen som blev trea låg ett tag på 98% i puls, det borde inte ens vara möjligt!!)

 

Det närmaste en sådan utmaning jag kan komma är väl loppet Stockholms brantaste, där man löper tre gånger uppför slalombackarna i Hammarbybacken, men trots att det också är en tävling så når jag inte den riktiga utmattningstoppen eftersom backen mot slutet blir så löjligt brant att det inte längre går att hålla ett löpsteg.

 

Men åtminstone en gång vet jag att jag nått den där otäcka, men ändå skräckförtjusande gränsen, när man egentligen bara vill lägga sig ner och dö efter målgång. Efter målgången i Stockholm halvmarathon 2011 kollapsade jag totalt och låg i fosterställning en meter efter mållinjen och var så nära medvetslöshet man kan komma men ändå vara vid medvetande. Då hade jag löpt de sista två kilometerna i kroppslig dimma och det tog mer än ett dygn innan kroppen hittade energi igen. Det var hemskt, men ändå vill jag nå dit igen!