flisthlm

...är absolut ingenting för mig!

 

Tidigare har jag bara anat det, men nu vet jag med säkerhet att jag inte är någon cyklare. Jag är varken skapt med cykelmuskler i låren, tålamodet att kryssa fram genom Stockholms gator, humörsstyrkan att inte brista ut i ilska vid varje uppförbacke, men framförallt saknar jag genen som gör att man tycker att det är kul att cykla. Jag hatar verkligen att cykla! Det är så förbaskat tråkigt!

 

Men idag har jag alltså, trots alla argumenten ovan, cyklat både till och från jobbet. Det tog mig ungefär 55 minuter per väg trots att det bara är 1,3 mil. Jag vet inte om det säger något om uppförsbackarna till jobbet, eller om det säger mer om min cykelovana?

 

Jag kommer i alla fall inte att ta det hjulförsedda fordonet igen imorgon. Dels för att jag är öm i cykelsadelknotorna i rumpan men också för att mitt humör aldrig skulle palla ytterligare en dag. Då är risken alldeles för stor att jag bryter ihop, slänger cykeln i ett dike och sätter mig på trottoarkanten i protest.

 

Jag som annars älskar utmaningar, men Vätternrundan, där kommer ni aldrig aldrig aldrig någonsin att se mig i deltagarlistan!

 

Ikväll har friidrottstävligen Folksam Grand Prix genomförts på vackra Sollentunavallen, och i tävligen ingick den nya deltävligen Spring 1000.

 

Jag och min kollega var anmälda för att få göra premiär på löparbana, premiär på ett 1000-meterslopp och premiär på en riktig friidrottstävling. Det var nervöst och oroligt inför starten, taktiken kändes totalt oviss och det fanns egentligen bara två säkra saker: 1. Det är omöjligt att inte gå ut för hårt i början och 2. Det är omöjligt att inte ta sig i mål. Däremellan ländes allt väldigt okontrollerat.

 

Men vilket kul lopp! Och vilken härlig stämning, både på arenan och bland deltagarna. Loppet var underbart, men på ett skräckblandat förtjusningssätt för flera timmar efter målgång har jag fortfarande ont i hälsenan, ont i halsen och är besviken över att jag inte kunde lägga på en rem sista 200m.

 

Jag är nöjd med min insats, som dock tidsmässigt bara känns godkänd, hade velat pressa ner tiden åtminstone 10-15 sekunder till. Men det får bli nästa år!

 

Jag kan i alla fall stoltsera med en tredjeplats (bland startande tjejer) och med en heatseger (bland tjejerna i mitt heat).

 

Den senaste tiden har jag infört ett nytt belöningssystem när jag springer långpass.

- Spring 14 km och få en coca cola-burk

- Spring 17 km och få en 50 cl coca cola

 

Normalt sett dricker jag bara läsk när jag äter skrovmål (hamburgare och pommes frittes för er som inte är från norrland). Men när man sprungit ett långpass, är riktigt sliten i kroppen och törstig efter att vattnet i den lilla handledsflaskan sedan länge varit slut, så finns det inget som lockar, är så gott och ger sån energi som en kall läsk som skakas ordentligt så att hälften av kolsyran försvinner.

 

Vad gör man inte för att pressa sig det där lilla extra när man tränar? Har man väl sprungit 12 km kan man lika gärna springa två till och få en läsk. har man väl sprungit 14 km kan man lika gärna pressa sig en kvart till och få en stor läsk!

 

Så var premiären avverkad, med både ris och ros som betyg. Dagen kan sammanfattas på följande sätt:

 

- Gräsligt nervös under morgonen

- Katastrofal organisation kring utlämningen av nummerlappar (1 timmes köande per deltagare)

- Bra bana att genomföra ett lopp på

- Ultimat löpväder, med 19 grader och sol

- Trytande krafter redan efter 2,5 km

- Energi att trycka ifrån i en tempoökning sista 2 km

- En bra hare och växeldragare i tjejen med flätorna - TACK!

- Mina nya Type A5 är grymma racerskor!

- Smärtan och ilningarna i foten och hälsenan nu ikväll är inte att leka med...

 

På det hela taget en bra premiär men jag hade hoppats på en bättre tid än höga 47 minuter. Drömmen om sub 45 fanns inledningsvis men den formen är ett minne blott. Däremot borde jag ha orkat pressa lite bättre i mitten av loppet och haft en ännu starkare finnish. En plats top 30 känns okej, men jag borde ha varit bättre.

Perfekt väder, platt bana, en bana jag kan varje millimeter av i sömnen, fritt spår utan trängsel och bästa växeldragaren/haren borde ha varit upplagt för optimalt lopp. Men vill inte kroppen så hjälper det inte att knoppen vill.

 

Sista riktiga måltiden inför morgondagens (3 månader försenade) löpartävlingspremiär.

 

Menyn består självklart av spagetti bolognese och lakritschoklad till dessert.

 

Stillsammaste fredagen på länge.

 

Dagens insats: 15 km löpning från Solna till Södermalm.

 

Dagens barncitat: "Jag såg han som är Lasse Åberg på TV, han såg inte alls så känd ut".

 

 

(Mar)Drömmen om ett tredje marathon 2014 pendlar från dag till dag, men som träningsformen känns just nu kommer jag har fullt sjå att genomföra ett halvmarathon i september, utan att bli missnöjd med tiden.

 

Jag saknar den där fjäderlätta och energifyllda löpningen. Formtoppen, var är du?

 

Jaaa, jag hade velat stå på startlinjen.

Jaaa, jag hade velat springa.

Jaaa, jag tycker det är jobbigt att bara titta på loppet utan att få delta.

 

Och jaaa, det känns ganska skönt att inte ha ont i varenda millimeter av kroppen i kväll, utan istället kunna gå på rockkonsert.

 

Hoppet/Skräcken om en tredje mara 2014 lever nog fortfarande, om än på det berömda håret.

 

Går bestämde jag mig för att genomföra mit tredje marathon, våren 2014.

 

Idag bestämde jag mig för att aldrig mer genomföra ett lopp på 4,2 mil, efter att ha plågat mig fram i motvind i 12,5 mil.

 

Min beslut vänder lika snabbt som vinden. Kanske vänder de också lika snabbt tillbaka igen?

 

Idag levererades de, mina nya Asics DS Trainer. De anlände till postcentralen på kontoret och därmed blev eftermiddagens löprunda premiär i skorna.

 

Premiär blev det också för löprundan från kontoret i Arenastaden hem till Söder. Min kära kollega hade gjort en utmärkt karta till mig, så jag skulle hitta genom Solna och Huvudsta, ut till strandpromenaden bort till Kungsholmen. Kartan och vägbeskrivningen var i toppklass, hittade rätt direkt.

 

Dagens runda var också årspremiär för långpass, även om jag fegade ur lite och genade hem så rundan blev fem kilometer kortare än den borde vara. Men med nya skor, sömnlös natt och heldags illamående så tycker jag att drygt 11 kilometer är en godkänd runda i alla fall.

 

Bugar och bockar för det svenska landslaget i ishockey, som igår kväll mer eller mindre krossade motståndarna Schweiz i VM-finalen och där med blev världsmästare 2013.

 

Glädjs också över att drygt 20 000 personer hade tagit sig till Kungsträdgården vid lunchtid idag, för att fira hockeyhjältarna.

 

Men hallå! När ska världen förstå att man inte kan spela mästerskap i ishockey mitt i försommaren!?

 

Går lyckades jag äntligen beställa båda de nya löparskorna som jag spanat in och testat...ja, jag vet inte hur många gånger. Men tillslut hade jag bestämt mig för modeller och storlek.

 

Ett par nya lättviktsfavorier, Saucony Grid Type a5, är beställda från världens bästa cykelsite och ett par mängdlöpningsfavoriter, Asics DS Trainer 18, är beställda från Tyskland. Köpet för båda skorna inklusive frakt kostar inte mer än vad det ena paret skor skulle ha gjort om jag köpte dem i butik.

 

Normalt sett stödjer jag gärna butiker och gillar att handla över disk, med en personlig kontakt. Men när det skiljer 50% i pris och jag får två skor till priset av ett kan jag inte motivera ett butiksköp längre.

 

Ser fram emot leveransen!

Under de senaste 5-6 veckorna har jag av och till haft problem med en häl. Det som först gjorde sig påmint som något som liknande en hälsporre har de senaste 2 veckorna bytt skepnad till vad som troligen är en inflammerad hälsena. Illa!

 

Hälen behandlas sedan några dagar tillbaka med antiinflammatorisk och smärtstillande gel fyra gånger om dagen och ibland känns det ganska bra, men däremellan är det som att trampa på spikar och jag tvingas halta som handikappad.

 

Om fem dagar åker jag till Fuerteventura för en veckas träning och solsemester. Då vore det högst olyckligt om jag hämmas av en skada som gör sig särskilt påmind under och efter ett löppass, det är ju främst för löpningen jag åker!

Nu håller jag tummarna för att gelbehandlingen hinner göra lite mer verkan kommande dagar och att smärtan och skadan inte blir värre. Då borde jag kunna träna på ungefär som planerat, i värsta fall får jag inträda i en viloperiod när jag kommer hem igen.

 

 

Att springa marathon i början av sommaren gör att vintern, men framförallt våren, går helt i träningsplaneringens tecken och man tvingas offra allt annat för en tid. Även om jag varit långt ifrån disciplinerad inför mina marathonstarter, har ändå en av nackdelarna med hela cirkusen varit att våren blir som ett tungt ok på axlarna.

 

Men samtidigt som jag är överlycklig av att för tredje året i rad få njuta av vårens ankomst och bara spendera marathondagen från åskådarplats kan jag verkligen sakna känslan av att delta. Nervositeten och pirret innan loppet, adrenalinet i starten, tröttheten efter 3 mils löpning, smärtan sista kilometerna, men framförallt lyckoruset efter målgång (blandat med tårar av utmattning).

 

Idag slog det mig att en av mina bästa idrottsstunder är när det återstår 2-3 km av marathonloppet. Man är så trött att man vill lägga sig på trottoaren och gråta och aldrig mer resa sig upp igen. Man vill att en ambulans kör kroppen till ett sjukhus där man kan bli ompysslad. Men man ser också slutet av evighetstunneln och inser att det bara handlar om några minuters ytterligare smärtsam löpning innan man är i mål. Man SER och HÖR till och med målet på stadion, där bortsom Odenplan och Humlegården. Man bärs fram av otaliga hejjarop och applåder. Helt plötsligt, efter 4 mils plågsam löpning får man nya krafter som känns som en uppspeedad spurt (jag inser att det inte alls går så fort som en spurt, men det KÄNNS som tempot på ett 100-meterslopp).

Jag saknar verkligen den där lyckokänslan som infinner sig när man NÄSTAN är i mål i ett marathonlopp och vet att om bara några minuter har man gjort det, och behöver aldrig mer springa i hela sitt liv, om man inte vill!

 

Men varje gång jag lockas av att kanske, kanske, kanske ställa mig på startlinjen i mitt tredje Stockholm Marathon, påminns jag om uppoffringarna som måste göras halvåret innan loppet och framförallt min vän M's förmanande ord:

 

M, du har sååå rätt!

 

 

Igår hände det.

Björklöven vann sista matchen i kvalserien och spelar därmed i Allsvenskan nästa år. Hurra och grattis!

 

Egentligen är jag inget stort hockeyfan men ett par gånger per år kan jag tycka att det är kul att se en hockeymatch, men då är så klart förutsättningen att jag har ett lag att heja på. Tack vare att Björklöven kommer att spela i Allsvenskan nästa säsong, kommer det blir några av Lövens bortamatcher spelas i Stockholm med omnejd. Äntligen lite sportevenemang att spendera kvällar och helger på! Bonus att Lövenmatcherna dessutom brukar vara välbesökta av gamla bekanta från hemtrakten, så det blir som ett enda stort hemvändararrangemang.

 

Efter evigheter av dålig känsla, formsvacka och sjukdom känns det äntligen som att formen är på väg tillbaka. Dagens intervallpass var tänkt att innehålla 12 korta intervaller men slutade med 36 korta och medellånga intervaller, och inte en gång var jag riktigt trött i ben, andning eller illamående.

 

Äntligen! Som jag har väntat på den här dagen! Nu är det bara att hålla i och sen öka. Yes!

 

För tredje gången sedan jag flyttade till Stockholm måste jag hitta en bra löpväg från kontoret till hemmet. Jag vill att sträckan ska vara mer än 10 km, men helst inte mer än 15 km om man springer närmaste vägen.

 

Från kontoret i Råcksta var det enkelt att hitta hem. Rakt fram på cykelbanan längst Bergslagsvägen/Drottningsholmsvägen fram till Västerbron och därefter strandpromenad hem. 15 km lätt väg.

 

Från kontoret i Sundbyberg hittade jag också en enkel och självklart väg längst vattnet från Sumpan till Hornsberg, vidare på Kungsholmens norra strand fram till Stadshuset, över Gamla stan och Slussen och vidare längst södermälarstrand och strandpromenaden hem. 15 km lätt väg.

 

Men från nya kontoret i Arenastaden är det inte lika enkelt. För det första förstår jag inte alls hur Solna ser ut och än mindre hur Solna hänger ihop med övriga Stockholms innerstad. Dessutom ligger Solna mitt i smeten så det finns ingen trevlig promenadväg att följa, utan man tvingas in i bostadsområden eller in bland stora trafikerade vägar. Mitt mål är alltid att aldrig behöva passera trafikljus, men från Solna är det en omöjlighet.

 

Jag har outsourcat att hitta den ultimata löpvägen för mig, till två av mina kollegor. En äkta Solnaurinvånare och en cyklist som cyklar från Kungsholmen varje dag. Båda tror sig ha hittat en bra väg till mig, men problemet är att de inte kan förklara den.

Nu återstår alltså att ta skitjobbet, att med karta i hand ta sig fågelvägen från jobbet och försöka komma fram vid Huvudstabadet. Tar jag mig dit hittar jag vidare. Tar jag mig dit borde min löprunda bli cirka 15 km hem. Tar jag mig dit borde jag ha hittat en okej löpväg genom gröt-Solna. Frågan är bara: vilken dag kommer jag vara peppad på att göra skitjobbet?

 

För femte gången gör avdankade sportatleter upp om titeln som Mästarnas mästare på söndagarna i svt. Frågan är om det i år äntligen är dags för en kvinna att göra de tidigare manliga segrarna Elofsson, Jönsson, Krajnc och Stenmark sällskap? Jag håller min tumme för Magdalena Forsberg. Dessvärre misstänker jag att Jepser Blomqvist skulle kunna bli en femte manlig segrare.

 

Men i första semifinalen håller jag för att Torgny Mogren och Magdalena Forsberg går vidare till finaldelen.

 

Jag är helt övertygad om att en av de svårtaste sporterna som finns är simhopp, näst efter stavhopp.

 

I TV3's senaste kändissatsning Kändishoppet tävlar kända figurer i just simhopp. Startfältet består tyvärr av idel b-(c-)kändisar som är i behov av mer tv-tid (läs Domonika Perzynski och Linda Rosing) men oavsett detta så en står eloge till de som ställer upp. Det är lätt att ställa upp i ett tramsigt underhållningsprogram á la SVT's senaste Hela sveriges fredag och svara på lite nöjesfrågor, men det är en helt annan femma att stå i baddräkt och köra volter i en bassäng, tio meter ner.

 

De som ställer upp är dårar, så måste det vara. Men samtidigt är det säkerligen väldigt roligt, men måste göra såååå ont. Jag avundas dem som vågar. Någon jag kände frågade mig en gång om jag ville följa med på en kurs i just simhopp, men blandningen av att snurra, vara under vatten och smärta är tre ingredienser jag inte gillar var för sig, och alla tillsammans blir de en ointaglig cocktail.

 

Låt dig imponeras av kändisarnas simhoppsförmåga och även om flera av dem är förvånansvärt modiga och duktiga, så kan jag också utlova en hel del goda skratt.

 

 

Men istället för att lära mig sopa och skjuta stenar i boet ligger jag nerbäddad med feber och feberhallucinationer. Ibland är livet felplanerat.