flisthlm

 

Att springa marathon i början av sommaren gör att vintern, men framförallt våren, går helt i träningsplaneringens tecken och man tvingas offra allt annat för en tid. Även om jag varit långt ifrån disciplinerad inför mina marathonstarter, har ändå en av nackdelarna med hela cirkusen varit att våren blir som ett tungt ok på axlarna.

 

Men samtidigt som jag är överlycklig av att för tredje året i rad få njuta av vårens ankomst och bara spendera marathondagen från åskådarplats kan jag verkligen sakna känslan av att delta. Nervositeten och pirret innan loppet, adrenalinet i starten, tröttheten efter 3 mils löpning, smärtan sista kilometerna, men framförallt lyckoruset efter målgång (blandat med tårar av utmattning).

 

Idag slog det mig att en av mina bästa idrottsstunder är när det återstår 2-3 km av marathonloppet. Man är så trött att man vill lägga sig på trottoaren och gråta och aldrig mer resa sig upp igen. Man vill att en ambulans kör kroppen till ett sjukhus där man kan bli ompysslad. Men man ser också slutet av evighetstunneln och inser att det bara handlar om några minuters ytterligare smärtsam löpning innan man är i mål. Man SER och HÖR till och med målet på stadion, där bortsom Odenplan och Humlegården. Man bärs fram av otaliga hejjarop och applåder. Helt plötsligt, efter 4 mils plågsam löpning får man nya krafter som känns som en uppspeedad spurt (jag inser att det inte alls går så fort som en spurt, men det KÄNNS som tempot på ett 100-meterslopp).

Jag saknar verkligen den där lyckokänslan som infinner sig när man NÄSTAN är i mål i ett marathonlopp och vet att om bara några minuter har man gjort det, och behöver aldrig mer springa i hela sitt liv, om man inte vill!

 

Men varje gång jag lockas av att kanske, kanske, kanske ställa mig på startlinjen i mitt tredje Stockholm Marathon, påminns jag om uppoffringarna som måste göras halvåret innan loppet och framförallt min vän M's förmanande ord:

 

M, du har sååå rätt!