Sockerberoende grande
Det är knappast något nytt att jag har ett sockerberoende. Idag har jag än en gång fått det bekräftat. Jag kämpar med att inte äta godis på vardagarna men ju mer jag försöker att undvika det, desto mer och oftare äter jag.
Sedan söndag kväll klockan 21 hade jag inte ätit varken godis eller fika (bara en hel ananas och ett halvt paket russin). Måndag gick hyfsat bra. Tisdag gick bra tack vare att jag befann mig i situationer där jag omöjligt kunde införskaffa något sött eller ha tid att tänka på det. Halva onsdagen gick okej, men sen var det klippt. Under eftermiddagen tappade jag all koncentrationsförmåga, gjorde fel, blev disträ, tappade fokus och kunde inte tänka på nånting annat än att få äta någon gott. Efter två timmars plågsam pina och försök med frukt och kaffe fick jag en reklamtablettask av min kollega, som troligen inte stod ut längre. Asken var som himmelriket! Tappade två godisar på golvet men åt upp dem, inget förspills!
Det är helt makalöst hur mycket sockret påverkar mig. Jag har ingenting emot att äta godis, fika och annat "onödigt", men problemet är att jag inte kan hantera mängderna och äta med måtta. Jag måste äta allt eller inget. ½kg godis eller inget alls. En påse chips eller ingen alls. Fem bullar eller ingen alls. 200g Marabou chokladkaka eller ingen alls. Jag snittar mer än 1 kg godis i veckan. Lägg därtill stora volymer fikabröd, chips och kilovis med russin. Jag har helt enkelt ingen karaktär, är helt hopplös!
Min enda tröst är att min käraste kollega M har exakt samma problem. Vi är lika gamla, lever likadana liv på så gott som alla punkter och har precis samma problem med sockret. Vi stöttar varandra, men vi stjälper också varandra. "Om du köper äppelpaj efter lunchen så gör jag det". "Okej, jag köper äppelpaj om du också gör det". En grisblink senare har vi köpt varsin "portion" äppelpaj i företagets matsal. Om det hade varit en normal portion paj med lite vaniljsås hade det inte varit något problem. Men vi proppar platslådan full tills locket knappt går igen, och tar mest smuldeg inte så mycket äpplen. Såsen får inte plats i lådan så den fyller upp en hel kaffemugg. Våra portioner skulle egentligen räcka till en hel familj, men vi smäller i oss det helt själva på fem minuter, ser på varandra och säger "Jaha, nu då? Vad ska vi äta nu?"
Sedan söndag kväll klockan 21 hade jag inte ätit varken godis eller fika (bara en hel ananas och ett halvt paket russin). Måndag gick hyfsat bra. Tisdag gick bra tack vare att jag befann mig i situationer där jag omöjligt kunde införskaffa något sött eller ha tid att tänka på det. Halva onsdagen gick okej, men sen var det klippt. Under eftermiddagen tappade jag all koncentrationsförmåga, gjorde fel, blev disträ, tappade fokus och kunde inte tänka på nånting annat än att få äta någon gott. Efter två timmars plågsam pina och försök med frukt och kaffe fick jag en reklamtablettask av min kollega, som troligen inte stod ut längre. Asken var som himmelriket! Tappade två godisar på golvet men åt upp dem, inget förspills!
Det är helt makalöst hur mycket sockret påverkar mig. Jag har ingenting emot att äta godis, fika och annat "onödigt", men problemet är att jag inte kan hantera mängderna och äta med måtta. Jag måste äta allt eller inget. ½kg godis eller inget alls. En påse chips eller ingen alls. Fem bullar eller ingen alls. 200g Marabou chokladkaka eller ingen alls. Jag snittar mer än 1 kg godis i veckan. Lägg därtill stora volymer fikabröd, chips och kilovis med russin. Jag har helt enkelt ingen karaktär, är helt hopplös!
Min enda tröst är att min käraste kollega M har exakt samma problem. Vi är lika gamla, lever likadana liv på så gott som alla punkter och har precis samma problem med sockret. Vi stöttar varandra, men vi stjälper också varandra. "Om du köper äppelpaj efter lunchen så gör jag det". "Okej, jag köper äppelpaj om du också gör det". En grisblink senare har vi köpt varsin "portion" äppelpaj i företagets matsal. Om det hade varit en normal portion paj med lite vaniljsås hade det inte varit något problem. Men vi proppar platslådan full tills locket knappt går igen, och tar mest smuldeg inte så mycket äpplen. Såsen får inte plats i lådan så den fyller upp en hel kaffemugg. Våra portioner skulle egentligen räcka till en hel familj, men vi smäller i oss det helt själva på fem minuter, ser på varandra och säger "Jaha, nu då? Vad ska vi äta nu?"
Kommentarer
Trackback
