Fängslad (på flera sätt)
Just nu är jag inne i ett nytt biografiträsk och avverkar livsöden under läslampan varje vecka.
För tillfället läser jag den osannolika historien om österrikiska Natascha Kampusch, om hur hon kidnappades och satt fängslad i en källare i mer än åtta år innan hon lyckades rymma.
Det är näst intill omöjligt att förstå att det är en sann histora som berättas, och framförallt får den mig att undra hur hon kommer att fungera i framtiden efter att ha varit med om en sån fruktansvärd händelse?
Tänk dig att sitta inlåst i en källare hos en främmande man från 8 till 16 års ålder. Tänk dig att bara radera ut allt det du gjorde och var med om under dessa år av din barndom och uppväxt, och istället byta ut det mot ingenting. Hur hanterar man en sådan sak när man blir fri och kommer tillbaka till den riktiga världen igen? Det måste vara precis samma märkliga känsla som om man hade legat i koma i 8 år, fast skillnaden här är att du mest troligt har lidit varje dag istället för att bara ha "sovit" bort tiden.
Förutom att du förlorat 8 år av ditt liv, har du också missat allting som hänt i den riktiga världen, vilket måste begränsa dig i vardagen. Vad är "11 september" som alla pratar om? Kan man surfa med mobilen? Vaddå tsunami, vad är det? Har 300 000 människor dött av en flodvåg i sydostasien? Hur då? Vad är fågelinfluensa?
Kampusch berättelse får mig också att reflektera över att hennes öde inte ens är unikt, vilket är det som är nästan mest skrämmande av allt. Vart och varannat år kommer det fram nya källarglömmor där människor varit fängslade och utsatta för övergrepp. Tänk dig tanken att det rent teoretiskt skulle kunna vara så att det finns någon som är gömd i ett isolerat rum i huset mittemot där du bor, i din grannes källare. Nästa Josef Fritzl kanske bor i Åkersberga, Sveg, Blomstermåla eller Mariefred? Det är så sjukt så jag kan inte ens hantera tanken.
3096 dagar i fångenskap. 3096 dagar av ett barns bästa år. 3096 dagar som bara är början av resten av ett förstört liv.
För tillfället läser jag den osannolika historien om österrikiska Natascha Kampusch, om hur hon kidnappades och satt fängslad i en källare i mer än åtta år innan hon lyckades rymma.
Det är näst intill omöjligt att förstå att det är en sann histora som berättas, och framförallt får den mig att undra hur hon kommer att fungera i framtiden efter att ha varit med om en sån fruktansvärd händelse?
Tänk dig att sitta inlåst i en källare hos en främmande man från 8 till 16 års ålder. Tänk dig att bara radera ut allt det du gjorde och var med om under dessa år av din barndom och uppväxt, och istället byta ut det mot ingenting. Hur hanterar man en sådan sak när man blir fri och kommer tillbaka till den riktiga världen igen? Det måste vara precis samma märkliga känsla som om man hade legat i koma i 8 år, fast skillnaden här är att du mest troligt har lidit varje dag istället för att bara ha "sovit" bort tiden.
Förutom att du förlorat 8 år av ditt liv, har du också missat allting som hänt i den riktiga världen, vilket måste begränsa dig i vardagen. Vad är "11 september" som alla pratar om? Kan man surfa med mobilen? Vaddå tsunami, vad är det? Har 300 000 människor dött av en flodvåg i sydostasien? Hur då? Vad är fågelinfluensa?
Kampusch berättelse får mig också att reflektera över att hennes öde inte ens är unikt, vilket är det som är nästan mest skrämmande av allt. Vart och varannat år kommer det fram nya källarglömmor där människor varit fängslade och utsatta för övergrepp. Tänk dig tanken att det rent teoretiskt skulle kunna vara så att det finns någon som är gömd i ett isolerat rum i huset mittemot där du bor, i din grannes källare. Nästa Josef Fritzl kanske bor i Åkersberga, Sveg, Blomstermåla eller Mariefred? Det är så sjukt så jag kan inte ens hantera tanken.
3096 dagar i fångenskap. 3096 dagar av ett barns bästa år. 3096 dagar som bara är början av resten av ett förstört liv.
Kommentarer
Trackback
