En ny idol och ett världsrekord
Gårdagen inleddes med prinsessfödsel och fortsatte med mousserande vin till middag. Inte alls för att fira någon prinsessa utan enbart för att lyxa till torsdagskvällen. Middag med dubbel-M:en, planeringsmöte hos 30-årsfestarrangören och därefter avslutades kvällen i Globen.
Jag är friidrottsfanatiker och trogen supporter på inomhusgalan i Globen varje vinter, den som tidigare hette GE-galan men som nu heter XL-galan. ("Eftersom jag aldrig fick åka på DN-galan 1994")
Igår samlades världseliten och 10 000 åskådare fick se svensk seger i herrarnas längdhopp, en 60m häck-drabbning mellan världens två överlägset bästa häcklöpare, otaliga arenarekord, snudd på svenska rekord och avslutningsvis ett världsrekord av ryskan Yelena Isinbajeva i stavhopp. 5,01 och jublet och glädjen visste inga gränser.
Men det är inte världsrekordet som jag minns mest av kvällen. Det är mina egna känslor under damernas höjdhoppstävling. För några år sedan var höjdhopperskan Kajsa Bergqvist min idol (och jag har på senare år ägnat åtskilliga löpartävlingar åt att få slå henne i långdistanslöpning). När Kajsa hoppade och klarade höga höjder grät jag jämt. Jämt, jämt, jämt! Av lycka. Det kom helt automatiskt som om någon tryckte på en knapp.
Sedan Kajsa slutade hoppa har jag inte känt samma okontrollerade glädje i något sportsammanhang men så igår kom den, lika plötsligt som oväntat. När unga stjärnskottet Ebba Jungmark klarade 1,94 kom plötsligt de där adrenalinrusande hjärtat och glädjetårarna igen, och jag kände igen "Kajsasyndromet". Det är nånting med Ebbas vilja, pepp och energi som gör att jag dras med in i hennes tävlande och blir okontrollerat lycklig och exhalterad när hon klarar höga höjder. Jag hade nog inte kunnat reagera starkare ens om det var jag själv som gled över ribban och landade i tjockmattan.
Hon var mycket nära att dessutom sätta pers med 1,97 men det ville sig inte riktigt just den här gången. Kanske berodde det på överladdning. Jag vet i alla fall en som satt på läktaren och var snudd på överladdad.
En blivande höjdhoppsstjärna är på väg mot världstoppen och jag kommer följa varje milimeter i karriärsstegen, förmodligen gråtandes större delen av tiden.
Jag är friidrottsfanatiker och trogen supporter på inomhusgalan i Globen varje vinter, den som tidigare hette GE-galan men som nu heter XL-galan. ("Eftersom jag aldrig fick åka på DN-galan 1994")
Igår samlades världseliten och 10 000 åskådare fick se svensk seger i herrarnas längdhopp, en 60m häck-drabbning mellan världens två överlägset bästa häcklöpare, otaliga arenarekord, snudd på svenska rekord och avslutningsvis ett världsrekord av ryskan Yelena Isinbajeva i stavhopp. 5,01 och jublet och glädjen visste inga gränser.
Men det är inte världsrekordet som jag minns mest av kvällen. Det är mina egna känslor under damernas höjdhoppstävling. För några år sedan var höjdhopperskan Kajsa Bergqvist min idol (och jag har på senare år ägnat åtskilliga löpartävlingar åt att få slå henne i långdistanslöpning). När Kajsa hoppade och klarade höga höjder grät jag jämt. Jämt, jämt, jämt! Av lycka. Det kom helt automatiskt som om någon tryckte på en knapp.
Sedan Kajsa slutade hoppa har jag inte känt samma okontrollerade glädje i något sportsammanhang men så igår kom den, lika plötsligt som oväntat. När unga stjärnskottet Ebba Jungmark klarade 1,94 kom plötsligt de där adrenalinrusande hjärtat och glädjetårarna igen, och jag kände igen "Kajsasyndromet". Det är nånting med Ebbas vilja, pepp och energi som gör att jag dras med in i hennes tävlande och blir okontrollerat lycklig och exhalterad när hon klarar höga höjder. Jag hade nog inte kunnat reagera starkare ens om det var jag själv som gled över ribban och landade i tjockmattan.
Hon var mycket nära att dessutom sätta pers med 1,97 men det ville sig inte riktigt just den här gången. Kanske berodde det på överladdning. Jag vet i alla fall en som satt på läktaren och var snudd på överladdad.
En blivande höjdhoppsstjärna är på väg mot världstoppen och jag kommer följa varje milimeter i karriärsstegen, förmodligen gråtandes större delen av tiden.
Kommentarer
Trackback
