Valberedning
Fyra veckor i rad har bostadsrättsföreningens valberedning, d v s jag och två av mina grannar, knackat dörr i huset och försökt väcka intresse hos de boende att sitta med i föreningen styrelse. Det har gått sådär... Det är dessutom ett arbete som jag ogillar.
Formen på väg tillbaka
Efter evigheter av dålig känsla, formsvacka och sjukdom känns det äntligen som att formen är på väg tillbaka. Dagens intervallpass var tänkt att innehålla 12 korta intervaller men slutade med 36 korta och medellånga intervaller, och inte en gång var jag riktigt trött i ben, andning eller illamående.
Äntligen! Som jag har väntat på den här dagen! Nu är det bara att hålla i och sen öka. Yes!
Föräten på avokado på våffeldagen
Idag borde min middag se ut som nedan, men eftersom jag inte äger något våffeljärn blir det inga våfflor till middag. Istället har jag kämpat i mig en jätteavokado. Halva avokadon räckte till morgondagens lunchlåda så den andra halvan blev dagens middag, i mosad form på sesamknäcke och i mosad form med lite creme fraiche och rödlök. Nu är jag så mätt att jag överväger att aldrig mer äta avokado, och då är det ändå bara en halv jag tryckt i mig!
Inspirationsperiod
Just nu är jag inne i en inspirationsperiod. Jag känner mig pigg, glad och peppas av träning, vänner och inbokade aktiviteter.
Så fort jag får en ledig stund läser jag Olof Röhlanders fantastiska bok Det blir alltid som man tänkt sig och från och med nu ska jag ta efter Pippi Långstrumps fantastiska motto: (I påsk ska jag försöka överföra mottot på kära mor också, hon har oftast inte riktigt Pippis inställning.
En lördag på East
Veckorna går i en rasande fart och vips är det helg igen.
Lördagen inleddes med några timmars övertidsarbete hemifrån köksbordet, sedan två ärenden i Vasastan och ett träningspass på löpbandet. En lugn och skön promenad hemåt och om ett par timmar väntar gott sällskap över en middag på trevliga East. Jag älskar japanska middagar!
Candy Crush
Oh no!
Jag är så fast!!
Tänk rätt
Dagens påminnelse:
- Tänk rätt, för det blir alltid som man tänker.
- Att vara positiv är inte något man är, utan något man väljer att vara.
- Det är bara du som kan bestämma hur du vill vara, må och uppfattas. Ingen annan kommer att leva ditt liv.
Inget blindstyre
Tränar lokalsinnet
För tredje gången sedan jag flyttade till Stockholm måste jag hitta en bra löpväg från kontoret till hemmet. Jag vill att sträckan ska vara mer än 10 km, men helst inte mer än 15 km om man springer närmaste vägen.
Från kontoret i Råcksta var det enkelt att hitta hem. Rakt fram på cykelbanan längst Bergslagsvägen/Drottningsholmsvägen fram till Västerbron och därefter strandpromenad hem. 15 km lätt väg.
Från kontoret i Sundbyberg hittade jag också en enkel och självklart väg längst vattnet från Sumpan till Hornsberg, vidare på Kungsholmens norra strand fram till Stadshuset, över Gamla stan och Slussen och vidare längst södermälarstrand och strandpromenaden hem. 15 km lätt väg.
Men från nya kontoret i Arenastaden är det inte lika enkelt. För det första förstår jag inte alls hur Solna ser ut och än mindre hur Solna hänger ihop med övriga Stockholms innerstad. Dessutom ligger Solna mitt i smeten så det finns ingen trevlig promenadväg att följa, utan man tvingas in i bostadsområden eller in bland stora trafikerade vägar. Mitt mål är alltid att aldrig behöva passera trafikljus, men från Solna är det en omöjlighet.
Jag har outsourcat att hitta den ultimata löpvägen för mig, till två av mina kollegor. En äkta Solnaurinvånare och en cyklist som cyklar från Kungsholmen varje dag. Båda tror sig ha hittat en bra väg till mig, men problemet är att de inte kan förklara den.
Nu återstår alltså att ta skitjobbet, att med karta i hand ta sig fågelvägen från jobbet och försöka komma fram vid Huvudstabadet. Tar jag mig dit hittar jag vidare. Tar jag mig dit borde min löprunda bli cirka 15 km hem. Tar jag mig dit borde jag ha hittat en okej löpväg genom gröt-Solna. Frågan är bara: vilken dag kommer jag vara peppad på att göra skitjobbet?
Mästarnas mästare 5.0
För femte gången gör avdankade sportatleter upp om titeln som Mästarnas mästare på söndagarna i svt. Frågan är om det i år äntligen är dags för en kvinna att göra de tidigare manliga segrarna Elofsson, Jönsson, Krajnc och Stenmark sällskap? Jag håller min tumme för Magdalena Forsberg. Dessvärre misstänker jag att Jepser Blomqvist skulle kunna bli en femte manlig segrare.
Men i första semifinalen håller jag för att Torgny Mogren och Magdalena Forsberg går vidare till finaldelen.
Kändishoppet
Jag är helt övertygad om att en av de svårtaste sporterna som finns är simhopp, näst efter stavhopp.
I TV3's senaste kändissatsning Kändishoppet tävlar kända figurer i just simhopp. Startfältet består tyvärr av idel b-(c-)kändisar som är i behov av mer tv-tid (läs Domonika Perzynski och Linda Rosing) men oavsett detta så en står eloge till de som ställer upp. Det är lätt att ställa upp i ett tramsigt underhållningsprogram á la SVT's senaste Hela sveriges fredag och svara på lite nöjesfrågor, men det är en helt annan femma att stå i baddräkt och köra volter i en bassäng, tio meter ner.
De som ställer upp är dårar, så måste det vara. Men samtidigt är det säkerligen väldigt roligt, men måste göra såååå ont. Jag avundas dem som vågar. Någon jag kände frågade mig en gång om jag ville följa med på en kurs i just simhopp, men blandningen av att snurra, vara under vatten och smärta är tre ingredienser jag inte gillar var för sig, och alla tillsammans blir de en ointaglig cocktail.
Låt dig imponeras av kändisarnas simhoppsförmåga och även om flera av dem är förvånansvärt modiga och duktiga, så kan jag också utlova en hel del goda skratt.
En bättre lördagsdryck
Feeling av 70-talets riviera
...också en fredagsdryck
När andra dricker fredagvin håller jag tillgodo med Mollipect. Jag slår vad om att den avbokade moddagen på Hotellet dessutom hade varit en större kulinarisk upplevelse än det som serveras i djuptallrik hos mig.
Alltså, nu orkar jag inte mer!
På femte dagen nedstigen till de döda.
Ungefär så känns det. Jag är så otroligt less på att vara sjuk, på att ha ont i varje millimeter av kroppen och att den enda stunden på dagen då jag mår bra är när jag sover och inte känner att jag mår bra. Nya bihålor köpes, till vilket pris som helst!
Mästerkockonsdag
Förra veckan åkte min favorit ut ur Sveriges Mästerkock, så kväll var uppgiften att hitta en ny favorit som jag genuint tror kan ta sig till final och t o m vinna hela rasken.
Men det visade sig inte vara några problem. Redan från programmets början har Jennie visat att hon har grymma färdigheter i köket och jag skulle ge en höger arm för att få smaka hennes koreanska mat. Jag tror att hon kan vara den som vinner i år.
Tidigare år har jag tippat rätt segrare en gång och fått min segrare på en andra plats nästkommande år. Förhoppningsvis har jag tippat rätt segrare i år igen.
Febernedsättande sysselsättning
Stel i kroppen, ömma muskler, början till liggsår och hallucinationer så snart jag är på väg att somna. Tredje dagen med feber, och jag är minst sagt less på den här skiten nu.
Försöker sysselsätta mig så gott det går.
Vad är väl en curlingskola med OS-mästare?
Idag är dagen då jag skulle få testa curling för första gången, och inte vilken curling som helst utan en curlinglektion av självaste OS-mästarinnan Anette Norberg.
Men istället för att lära mig sopa och skjuta stenar i boet ligger jag nerbäddad med feber och feberhallucinationer. Ibland är livet felplanerat.
Ja, en av de rätta låtarna vann
Tro det eller ej, men jag såg festivalspektaklet igår. Jag hade inte hört låtarna tidigare, så varje bidrag var nytt för mig. Redan vid första låten, med Ulrik Munther, så fastnade jag och var beredd att erkänna att hans låt var rätt bra. Den fortsatte att vara min favorit hela startfältet igenom och den klarade sig ju ganska bra. Tror att den slutade på tredje plats i resultatlistan.
Tråkigt är att kvällstidningarna roar sig med att skriva mer om hur bitter tvåan Yohio är, än hur glad vinnaren Robin är. Yohio kommer aldrig kunna vinna en Melodifestival om han inte förbättrar sin sångröst. Tack och lov för att svenska folket inte har all makt, för svenska folket visade än en gång att de inte klarar av att hantera ett röstningsförfarande. Prisa utländka jurygrupper! Yohios låt må ha varit lite dragig men han sjunger som en kratta och är urtrist som artist.
Robin var välförtjänt som segrare i mina ögon. En egenskriven låt och en låt som jag tror kommer att ta sig för varje gång man hör den. Dessutom har han en sångröst och ska man vinna en musiktävling måste man kunna sjunga. Jag tror det kommer gå bra för honom i den stora finalen i Malmö- Det blir ingen seger, men det vill väl svenskarna inte ha heller? Men han kan mycket väl placera sig topp 10.
Glasögon och bågar
Hur svårt kan det vara?
Jag vet hur de ska se ut.
Jag vet vilken form de ska ha.
Jag vet vilken färg de ska ha.
Varför är det då så svårt att hitta dem?
American table höll inte måttet
Marcus Samuelssons senaste koncept, American Table, i Clarion Sign må vara en mycket trevlig restaurang i en mycket trevlig hotellmiljö, men dessvärre höll in maten måttet. I alla fall inte min varmrätt. Kanske valde jag fel rätt, men att betala ett par hundra kronor för kokt ris med gröna ärtor och paprika det avstår jag gärna. Tonfisken var dessutom genomstekt, torr och alldeles för salt. Vad hände med halstring med rå kärna?! De må ha varit hur mycket snökrabba som helst i jambalayan, men den var inte värd sitt pris, inte på långa vägar.
American Table kan absolut få en ny chans att bevisa sitt goda rykte, men då vill det till att kocken levererar.
En bild säger mer än tusen ord (och då är det INTE min tonfisk på bilden, min firre saknade allt vad rosa heter). Barnmatsbasen betalar jag inte 250 kronor för igen.
Att ta ut sig på träning - SLUTA MESA!
Jag har alltid förespråkat att man ska ta ut sig när man tränar. Jag har väldigt svårt för människor som väljer att träna men inte vågar ta ut sig. Träning ska vara jobbig, göra ont, göra att man svettas och mår illa. I annat fall ger träningen inte mer änen vanlig promenad för motion.
För den som behöver se hur det ser ut och höra hur det känns när man tar ut sig, kan studera vår friidrottsstjärna Moa Hjelmer. Där har ni någon som vet hur man tar ut sig minsann. Finns det någon som lyckats genomföra en intervju med henne efter ett tävlingslopp? Hjelmer står alltid böjd över första bästa papperskorg och kräks efter sina lopp. Så känns det att ta ut sig!
En annan som kan visa hur det känns är skidlöparen Marcus Hellner. Spana in honom efter målgång i ett lopp där han pressat sig så ser du en kropp på gränsen till medvetslös.
Jag menar inte att man måste kräkas eller nästan bli medvetslös efter varje träningspass, men för att träningen ska ge en förbättring och kroppen ska "förtjäna" lugnare och sköna återhämtningspass måste man pressa sig ordentligt resterande pass.
- Svettas du inte har du inte tagit i, kom inte och försök påstå något annat!
- Får du inte ömmande muskler har du inte heller tagit i, testa att ta i ska du få se att det kommer att kännas!
- Mår du illa efter träningen så är det ett tecken på att du pressat ur den energi som fanns, vilket är bra. Men glöm inte att fylla på med ny energi direkt efteråt. Det är först när energinivån fylls på och vila inleds, som återhämningen kan börja. Och det är av återhämtningen som kroppen byggs upp. Träningen bryter ner kroppen och återhämtningen stärker upp.
Så nästa gång du säger att du ska träna, gör det också. Inget fisjoggande eller mesgymmande, TA I SÅ SVETTEN RINNER!
Små citroner gula
Under gårdagens biodejt visades den svenska filmen Små citroner gula, om en tjej med drömmar om en egen restaurang. Filmen är mysig och med äkta södermalmskänsla, med senapsgula koftor och bohemsk inredning. En riktig feel good-film och om Anges restaurang skulle finnas på riktigt på Katarina Bangata, då skulle den garanterat vara en av mina stammisställen.
Men en varning utfärdas: Se till att ha ätit innan filmen börjar, annars kommer matorgierna att göra dig utsvulten.
Upprörande läsning
Jag har under de senaste dagarna funderat på varför jag känner mig så arg på morgonen. I morse kom jag äntligen på varför!
Jag blir så upprörd över boken jag läser på tåget till jobbet, att jag har kvar ilskan och irritationskänslan långt efter att jag kommit fram till arbetsplatsen.
Boken som väckt dessa känslor är Thomas Erikssons senaste bok Illdåd. Den utspelar sig under en rättegång där fyra unga män står anklagade för att ha utfört en gruppvåldtäkt på en ung kvinna och man får följa hur männens advokater förnedrar kvinnan och vidtar alla tänkbara medel för att försöka rentvå sina klienter och då rätten att tro att kvinnan var med på det som hände, att våldtäkten är ett påhitt.
Jag blir så upprörd över hur hon utfrågas och behandlas och hur särskilt en kvinnlig försvarsadvokat försöker få det till att kvinnans korta kjol och dåliga betyg i skolan skulle göra att hon valde att bli misshandlad och våldtagen under flera timmar.
Det som gör mig mest förskräckt är att jag misstänker att det är precis så här det går till under många våldtäktsrättegångar. Kvinnan ifrågasätts, att hon klätt sig utmanande (=en kjol som slutar ovanför knäna) betyder att hon får räkna med att bli våldtagen i grupp. Det är bara för sorgligt...!!
Ser fram emot att få upplösningen på boken ikväll och imorgon bitti. Blir inte männen fällda vet jag inte vad jag tar mig till.
Helgens medaljregn
När min stora idol Kajsa Bergqivst avslutade sin höjdhoppskarriär lämnade hon ett stort tomrum i friidrottsintresset hos mig. Tomrummet blev ännu större när även Christian Olsson, Sanna Kallur, Stefan Holm och Carolina Klüft också slutade eller blev långtidsskadade. Sedan dess har jag mer eller mindre helt tappat förhoppningen på nya svenska storstjärnor inom sporten. Visst kan några blixtra till ibland, men jag har inte trott på en lång karriär på den absoluta toppen.
Men i och med att Ebba Jungmark, Moa Hjelmer och Angelica Bengtsson blev namn som mer och mer frekvent började dyka upp i rubrikerna började jag hoppas på att det kanske fanns en chans att nya, unga talanger skulle dyka upp i toppen på resultatlistorna. Och i helgen gick min förhoppning till sanning. Jag välkomnar en ny generation!
Helgens friidrotts-EM resulterade i inte mindre än sex medajer, vem hade vågat hoppas på det regnet?! Och bakom medaljererna fanns dessutom ett helt gäng med andra (90-talister) som gjorde fenomenala prestationer och som, om några, säkerligen kommer ligga och nosa på toppen. Det är med stor förväntan jag ser fram emot kommande somrars friidrottssäsonger och mästerskap. Inom kort tror jag vi kan våga hoppas på medaljer i spjut, längdhopp, tiokamp, sjukamp, höjdhopp, stavhopp, sprint och medeldistans. Jag längtar efter att få anledning att ha en ny friidrottsidol!
Kung Johan
Idag skulle jag kunna skriva om mina dagar i Umeå. Om härliga återseenden med vänner. Om en trevligt 30-årsfest. Om 95-åringens nervositet under Vasaloppet.
Men en dag som denna går det inte att skriva om nånting annat än Johan Olsson makalösa insats i femmilen på VM i Val di Fiemme. Olsson genomför loppet i princip helt på egen hand och hans prestation saknar motstycke. Jag säger som Aftonbladet, "ge honom bragdguldet!"
Rain man
Igår kväll var jag och vänner på föreställningen Rain man på Rival, med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Helt utan förväntningar satte vi oss i salongen efter en god middag, och två och en halv timme senare var vi helt saliga. Vilken föreställning!
Historien är både seriös och komisk, och rollfigurerna likaså. Men Robert Gustafsson gör tveklöst sin bästa roll någonsin som den autistikske Raymond. Det måste vara en krävande roll att spela kväll efter kväll men han gör det med bravur. Även Jonas Karlsson gör sin roll galant.
Den som inte sedan sett Rain man, boka genast biljetter innan det är för sent! Det är nästan en order.
