flisthlm

Pasta, makaroner, spagetti, bulgur, ris, spagetti, bulgur, makaroner, spagetti, pasta, matvete... Så brukar mina måltider se ut. 75% av mina middagar innefattar nog pasta i någon form. Det blir lite tröttsamt i längden. Potatis är jag inget fan av, även om jag försöker äta pressad potatis, bakad potatis eller potatismos emellanåt.

Men nu har jag löst problemet. Lösningen stavas gräddstuvad vitkål. Snacka om underskattad rätt! Vitkål är näst intill gratis, går blixtsnabbt att strimla och fräsa på. Sedan är det bara att koka in med en förpackning grädde och vips är maten klar. Vitkål med lax är en riktig höjdare, liksom vitkål med chorizo/salsicca. Gräddstuvad vitkål med köttfärsbiffar funkar också bra, liksom dagens middag; färskostfylld lövbiff med gräddstuvad vitkål. Mmm....

Jag är den som dricker mest Loka och Ramlösa på hela Södermalm. Jag avverkar flaska efter flaska och varierar krusbär/päron med rabarber, granatäpple eller mango.

Men nu har det kommit några nya smaker (som jag självklart testat) och funnit en ny favorit. Den seglar inte ända upp i topp men väl topp tre. Ramlösas nya smak Hallon/Björnbär är god, god god! Testa den!

Det är exakt tre månader sedan jag senast genomförde ett löppass utomhus. Visserligen är det ingen tjusning att löpträna ute under vintern, men årets uppehåll ha självklart orsakats av sjukdom, sjukdom och åter sjukdom.

Men idag var det dags! Efter några inomhuspass på löpband kände jag mig redo att ta steget och genomföra ett träningspass utomhus. Skorna kändes stumma, fotlederna stela och andningen inte helt tillfreds med minusgraderna, men trots detta skönt att ha gjort bort premiären. Det gick inte fort, var inte särskilt kul, men nu kan det bara blir bättre.

Räkna dock inte med mitt deltagande i säsongens första löptävling i slutet av mars. Jag behöver mer förberedelse än så för att delta i tävlingssäsongen.

Nu är det nära att jag får skörbjugg igen.

Den senaste tiden har jag gjort risotto av allt jag kunnat hitta i kylskåpet. hade det inte varit för att jag ätit ute/borta/på restaurang nästan varje middag de senaste 10 dagarna, skulle jag ha ätit risotto två gånger per dag. Nu har det "bara" blivit till lunchlåda eller som idag, till söndagsmiddag.

Risotto är gott, enkelt, snabblagat och perfekt att göra av rester och ojämna proportioner som blivit över. Söndagens risotto gjordes av kräftstjärtar, edamamebönor, sockerärtor, parmesan och blåmögelost. Min utmaning får bli att komma på nya varianter av risotton, så skörbjuggen håller sig borta. Rödbetsrisotto var länge sen...

Beck och Wallander är svenska deckare som aldrig kan bli mer än medelbra. Ofta långsökta historier som nätt och jämnt kan fylla ett 90 minuter underhållningsbehov.

Annat är det med filmatiseringen av Arne Dahl-böckerna. Varje bok är filmatiserad för 3 timmar och här pratar vi underhållningsvärde! Långt ifrån lika långsökt som andra svenska deckare men nagelbitande in i sista stund. Jag som vanligtvis inte har ro att se 2 timmar långa filmer, sitter klistrad filmerna igenom och nästan hoppas att de aldrig ska ta slut. Dessutom bra skådespelarinsatser, till och med av världens starkaste man.

Första till fjärde filmen är avverkad. Ser längtansfullt fram emot kommande.

Gårdagen inleddes med prinsessfödsel och fortsatte med mousserande vin till middag. Inte alls för att fira någon prinsessa utan enbart för att lyxa till torsdagskvällen. Middag med dubbel-M:en, planeringsmöte hos 30-årsfestarrangören och därefter avslutades kvällen i Globen.

Jag är friidrottsfanatiker och trogen supporter på inomhusgalan i Globen varje vinter, den som tidigare hette GE-galan men som nu heter XL-galan. ("Eftersom jag aldrig fick åka på DN-galan 1994")

Igår samlades världseliten och 10 000 åskådare fick se svensk seger i herrarnas längdhopp, en 60m häck-drabbning mellan världens två överlägset bästa häcklöpare, otaliga arenarekord, snudd på svenska rekord och avslutningsvis ett världsrekord av ryskan Yelena Isinbajeva i stavhopp. 5,01 och jublet och glädjen visste inga gränser.

Men det är inte världsrekordet som jag minns mest av kvällen. Det är mina egna känslor under damernas höjdhoppstävling. För några år sedan var höjdhopperskan Kajsa Bergqvist min idol (och jag har på senare år ägnat åtskilliga löpartävlingar åt att få slå henne i långdistanslöpning). När Kajsa hoppade och klarade höga höjder grät jag jämt. Jämt, jämt, jämt! Av lycka. Det kom helt automatiskt som om någon tryckte på en knapp.

Sedan Kajsa slutade hoppa har jag inte känt samma okontrollerade glädje i något sportsammanhang men så igår kom den, lika plötsligt som oväntat. När unga stjärnskottet Ebba Jungmark klarade 1,94 kom plötsligt de där adrenalinrusande hjärtat och glädjetårarna igen, och jag kände igen "Kajsasyndromet". Det är nånting med Ebbas vilja, pepp och energi som gör att jag dras med in i hennes tävlande och blir okontrollerat lycklig och exhalterad när hon klarar höga höjder. Jag hade nog inte kunnat reagera starkare ens om det var jag själv som gled över ribban och landade i tjockmattan. 
Hon var mycket nära att dessutom sätta pers med 1,97 men det ville sig inte riktigt just den här gången. Kanske berodde det på överladdning. Jag vet i alla fall en som satt på läktaren och var snudd på överladdad.

En blivande höjdhoppsstjärna är på väg mot världstoppen och jag kommer följa varje milimeter i karriärsstegen, förmodligen gråtandes större delen av tiden.

Kommande månadens löpsedlar och nyhetsinslag är räddade. I morse föddes den nya lilla prinsessan och det känns som att det krävs en nyhet i storleken Hiroshimabomb för att överta lillprinsessans förstaplats i mediasverige.

Jag har ända sedan graviditeten blev känd hävdat att det bli en prinsessan Alice. Återstår att se om jag får rätt. Lämnar också en brasklapp för Astrid.

En regnig onsdag i februari som inleddes med kundbesök i Tumba, avslutades med fantastisk kväll på Storstad tillsammans med A, vin, råbiff och chokladfondant. Mer än så begär jag inte av en februarionsdag!

Middagsdejt med min forna lunchdejt. Japanska sushirestaurangen Tezakuri nere vid vattnet mellan Luma och Mårtensdal i Sjöstaden har södra stans bästa sushi och tempuramat. Såååå, såååå, såååå gott!

På ett sätt är jag glad att jag inte bor i kvarteret för då hade jag ätit japanskt 3-4 gånger i veckan och varit en starkt bidragande faktor till Tezakuris årsomsättning. Nu har jag en omväg på 15 minuters promenad vilket gör besöken lite mer glesa.

Just nu är jag inne i ett nytt biografiträsk och avverkar livsöden under läslampan varje vecka.

För tillfället läser jag den osannolika historien om österrikiska Natascha Kampusch, om hur hon kidnappades och satt fängslad i en källare i mer än åtta år innan hon lyckades rymma.
Det är näst intill omöjligt att förstå att det är en sann histora som berättas, och framförallt får den mig att undra hur hon kommer att fungera i framtiden efter att ha varit med om en sån fruktansvärd händelse?

Tänk dig att sitta inlåst i en källare hos en främmande man från 8 till 16 års ålder. Tänk dig att bara radera ut allt det du gjorde och var med om under dessa år av din barndom och uppväxt, och istället byta ut det mot ingenting. Hur hanterar man en sådan sak när man blir fri och kommer tillbaka till den riktiga världen igen? Det måste vara precis samma märkliga känsla som om man hade legat i koma i 8 år, fast skillnaden här är att du mest troligt har lidit varje dag istället för att bara ha "sovit" bort tiden.

Förutom att du förlorat 8 år av ditt liv, har du också missat allting som hänt i den riktiga världen, vilket måste begränsa dig i vardagen. Vad är "11 september" som alla pratar om? Kan man surfa med mobilen? Vaddå tsunami, vad är det? Har 300 000 människor dött av en flodvåg i sydostasien? Hur då? Vad är fågelinfluensa?

Kampusch berättelse får mig också att reflektera över att hennes öde inte ens är unikt, vilket är det som är nästan mest skrämmande av allt. Vart och varannat år kommer det fram nya källarglömmor där människor varit fängslade och utsatta för övergrepp. Tänk dig tanken att det rent teoretiskt skulle kunna vara så att det finns någon som är gömd i ett isolerat rum i huset mittemot där du bor, i din grannes källare. Nästa Josef Fritzl kanske bor i Åkersberga, Sveg, Blomstermåla eller Mariefred? Det är så sjukt så jag kan inte ens hantera tanken.

3096 dagar i fångenskap. 3096 dagar av ett barns bästa år. 3096 dagar som bara är början av resten av ett förstört liv.

De bästa av två världar, i en och samma förpackning.

Choklad och saltlakrits.

Marabou Black

Det här är tredje veckan av sex (eller är det sju?) som årets stora cirkus Melodifestivalen är i gång.

I yngre år var jag ett stadigt fan av tävlingen, såg den varje år, spelade in varje tävling och älskade bidragen. Men under de senaste tio åren har jag helt tappat intresset. Dels är det omöjligt att hålla ett intresse under två månaders tid och dels är det alldeles för många (ursäkta uttrycket) skitbidrag, som tävlar nu för tiden.

Men för att kunna hänga med i snacket under veckorna brukar jag lyckas titta på någon av deltävlingarna och lyssna på några av bidragen på webben. Det är en lagom dos av hysterin.

Ikväll blir kvällen då jag ser en hel deltävling tillsammans med gott sällskap. Efter att ha googlat dagens startfält känns det redan som om mina fördomar besannas; det kommer inte finnas några bra låtar ikväll heller.

Av det jag hittills hört och sett finns det bara en som kan vinna. Loreen. Hon är cool, sjunger helt fantastiskt bra och har en häftlig låt. Inför den stora finalen lägger jag min slant på henne, redan nu.

Idag börjar vårens omgång av Krogveckan. Två rätter för tvåhundra kronor. Perfekt för en extra trevlig vardagsmiddag.

Traditionsenligt intog jag och E premiärmiddagen på mysiga och trevliga La Dame Noire på Kungsholmen, och precis som vanligt levererade damen en bra meny med goda rätter. Vi var inte besvikna. Jordärtskocksoppan till förrätt var nog deras bästa rätt någonsin och varmrättens musslor var de största blåmusslor jag någonsin sett. 

På La Dame Norie blir man aldrig, aldrig besviken!

Jag bowlar regelbundet.

Ganska precis en gång vart tredje år ägnar jag en timme på bowlingbanan och blandar strikes med klot i rännan. Det är en kul "sport" men resultatet skulle bli så mycket bättre om jag var lite mer jämn i spelet. Och för att bli lite mer jämn i spelet behöver jag nog öka frekvensen på mina regelbundna besök i bowlinghallen.

I kvällens match var jag varken bäst eller sämst. Tack och lov var det många av mina 15 kollegor som bowlar lika regelbundet som jag, så de flesta höll en ganska jämn nivå. Jag var däremot den enda som lyckades få ett klot i rännan som sedan studsade upp på banan igen och slog ner sex käglor. Det vann jag pris för. En "checkschoklad".

Middagsmaten på O'learys var höll som vanligt O'learys rätt mediokra klass. Godast var sponsortablettaskarna som tävlingsledaren delade ut som färdkost. Gratis barnpastiller är underskattat!

Kärleksmums på jobbet.
Blommor på hemvägen.
God fläskfilémiddag.

Okej då, det är en rätt trevlig dag ändå.

Fast jag tycker fortfarande det är superlöjligt att köpa alla hjärtans dag-presenter!

Nej nej nej!!!

Jag kan inte bli sjuk IGEN!

Vaknade i natt av att jag hade rikrigt ont i halsen. Hämtade en alvedon att suga på under natten (mammas hälsokur mot att bli förkyld) och har klarat mig undan kraftigt halsont under dagen. Har istället nyst, haft glansiga ögon, gått i fleecejacka och halsduk hela dagen och haft lite ont i lungorna.

Preppar med varmt te och tjocka tofflor och håller alla tummar i världen för att jag inte ska åka på en ny omgång med förkylning och influensa. Och hemska tanke: lunginflammation! Håller manisk kontroll på febertermometern var tredje timme för att se så jag inte kliver över 37 grader, då måste jag slå larm till lungkliniken.

Lyckan att kunna börja träna och vara riktigt motiverad, vändes i en grisblink till ett bakslag. Morgondagens löpträning är definitivt inställd!

En dag som denna finns det inte mycket annat att kommentera än nyheten om att Whitney Houston hittats död. Säga vad man vill om hennes sätt att leva, men sjunga, det kunde hon!!

I will always love you
One moment in time
I wanna dance with somebody
Greatest love of all
Run to you
...

Idag är sista dagen att osa till min 30-årsfest som går av stapeln om ungefär en och en halv månad. Vid midnatt vet jag hur många gäster vi blir och hittills är den största positiva överraskningen att så många reser ner från Umeå för att fira MIG. Vilken otrolig känsla att få stå i centrum på ett sånt sätt!

Hemlagad thaimat blir aldrig ens i närheten av så god som thaimat köpt på riktiga thaiställen. Ju sunkigare vägbarack desto godare Pad Thai och red curry-grytor.

Men nu har jag hittat det ultimata alternativet om man nu ändå vill envisas med att laga thaimat hemma. Keldas Exotic Sauce Thai Red Curry smakar så nära köpmat man kan komma. God smak och med ordentligt sting i. Passar perfekt till kyckling, sockerärtor och lite paprika.

Igår började programserien Låtarna som förändrade musiken på SVT2. Egentligen är inte innehållet något som normalt sett skulle locka mig till en halvtimmes tv-tittande varje tisdag, men eftersom det är min barndomsvän som är programledare för serien så måste jag titta, så klart!

Jossan, som till vardags är trummis i bandet Sahara Hotnights, reser nu världen över och tar tittarna med på en resa genom musikhistorien. I första avsnittet besöktes New York och låtarna som startade punk-eran, discons storhetstid samt hiphopen avverkades.

Kommande tisdagar kommer jag följa Jossans musikprogram. Ses man sällan fårman hålla tillgodo med att "ses" genom tv-rutan.

Idag började återresan. Äntligen får jag börja träna men det är knappt att jag vill kalla det träning för det är så mesigt.

Dagens pass, det första efter 10 veckors ofrivilig vila till följd av lunginflammationen, var ett lätt löppass inomhus på löpband. Fast nej, det var inget löppass, det var 30 minuters lufsning. Tempot jag fick hålla var så lågt att det kändes fånigt ochdet hade förmodligen gått snabbare att promenera i rask takt. Men strunt samma, nu har jag i alla fall genomfört första träningspasset inklusive två styrkeövningar.

Det positiva är att kroppen känns sprudlande av energi och motivationen är bättre än på mycket länge. Däremot känns det väldigt oroväckande att jag får ont redan efter 3 minuters ansträngning och känner av infektionslungan flera timmar efter träningspassets slut. Nu får alla läsare i hela världen hålla tummarna för att det inte blivr några negativa sviter av det här imorgon eller senare under veckan.

De är inte särskilt snygga, snarare rätt fula faktiskt. Men när det är kallt som stryk på morgonen är det härligt att vara varm och go om fötterna.

Min uggs må vara gamla, slitna och dessutom oäkta, men de värmer ändå bättre än alla andra skor tillsammans och promenaden till och från jobbet går som en dans (om än något halkig sådan).

Långlunch på stan med härligt sällskap, god kantarelltoast och avstressad stämning. Det är vad jag kallar skönt söndagsnöje.

Senaste dagarna har präglats av sträng vinterkyla, med nysnö och bitande kinder. I Stockholm klär vi oss med full mundering, men täckbyxor klassas som lite "nördigt" Vi som bar överdragbyxor till jobbet fick mer än en undrande blick.

I norr klassas täckbyxorna däremot som överlevnadsoverall. Temperaturen hemmavid har passerat -30 och jag är glad att det är många år sedan jag tvingades ta mig fram i sådan sibirisk kyla. Stockholms -15 är mer än tillräckligt och man tänker efter både en och två gånger om det verkligen är nödvändigt att sticka näsan utanför dörren.

Jag har världens bästa kollega! EG kommer med spontana presenter när man fyller år, lättar alltid upp stämningen med sina roliga kommentarer, men framförallt levererar hon IngaBrittas havrebollar.

IngaBrittas havrebollsfabrik ligger i Axelsberg och där bakar ägaren 8000-9000 havrebollar varje dag. EG bor inte långt därifrån så emellanåt köper hon en kartong med 36 godbitar och levererar till förmiddagskaffet. Havrebollarna är så färska att fingrarna nästan klämmer igenom dem. De är krämiga och så gudomligt goda!

Bäst av allt är att flera på avdelningen går bantningskurer, är allergiker eller allmänt ointresserade av fikabröd. Det gör att det blir fler havrebollar över till oss kakmonster.
En fredageftermiddag som denna, som slutar med att jag och MW fastnar i ett filinläsningsarbete till efter klockan 19, hölls humöret uppe av havrebollarna som blivit kvar. Hela kontoret var ekande öde men i hörnet intill ljudgården satt två strålande glada tjejer och mumsade havrebollar så kokosen spreds över halva skrivbordet.

IngaBrittas havrebollar skulle rädda humöret på vem som helst. Kanske är det världens godaste bakverk?!

Middag med min kära vän M på Tures i Sturegallerian. Varje gång jag äter middag här står valet mellan nånting nytt från menyn eller mitt favoritkort, Toast Skagen. Portionen är generös, räkorna handskalade och röran riktigt geggig. Precis så som jag vill ha den!

Den här gången slutade menyvalet med....Toast Skagen. En underbar vardagskväll med härligt sällskap, god mat och gott vin slutade dessutom men en rolig och oväntad förfrågan. Det kunde inte blivit bättre!