flisthlm

September lider mot sitt slut och lika så gör tiden för sommarskor. Keds, ballerinaskor och sandaler tar plats i en låda på vinden, men innan det är dags för stövlar och kängor kommer den här lite besvärliga mellanperioden, då alla skor och kläder känns för somriga eller för vintriga.

För att underlätta skobekymret inhandlades idag ett par skor just för den här mellanperioden. Inköp känns dessutom alltid ännu bättre när kassörskan drar av 20% på priset för att man har en clubrabatt som man inte vet om. Nu känner jag mig rustad för den riktiga hösten med både kappa och skor. Oktober är välkommen.

Min gamla körledare Caroline af Ugglas ställer ut sin konst på Galleri Jan Wallmark på Karlavägen under fyra veckor. Jag visste att hon var en duktig konstnär men hade inte en aning om att hon var sååå fantastiskt bra!

På de flesta av hennes tavlor har hon målat in sig själv i bilden, och positioner och ansiktsdrag är så detajerade att jag nästa misstänker att det är ett fotografi. Det borde vara helt omöjligt att måla sånnna exakta detaljer. Skulle jag få en och en halv månadslön över skulle jag mer än gärna ha någon av tavlorna på väggen hemma. Jag lämnade galleriet fullkomligt kär i hennes verk!

Det här med vänskap är en väldigt intressant företeelse.

En del vänner kan man träffa hur ofta som helst och ändå är det som att man måste anstränga sig varje gång man ses och går det för lång tid mellan träffarna så glider man för lätt isär och tappar kontakten.

Andra vänner kan man träffa hur sällan som helst men ändå är det som att man sågs igår när man väl ses. Ett sånt tillfälle hade jag igår. Jag träffade en vän som jag inte sett sedan september 2010, men när vi träffades var det som om tiden stått stilla och ingen av oss förstod hur det kunde gått ett år sedan senast.

Jag gillar när vänskapen är så stark att man varken behöver ses eller höras under lång tid och ändå är det som om ingen tid passerat när man väl ses. Man behöver inte underhålla kontakten för att veta att vänskapen finns kvar, utan den är precis lika stark oavsett hur ofta eller hur sällan man umgås.

Men den allra bästa och starkaste vänskapen är den man har till de vänner man kan träffa utan att säga eller göra något, bara "va" tillsammans. Sitta tillsammans i samma rum, läsa varsin bok och umgås i det tysta. För mig är den högsta nivån av vänskap den man har med de vänner man kan vara helt tyst tillsammans med, utan att det känns konstigt. Är inte det väldigt intressant?

Efter något slags sommaruppehåll var det åter dags för hård stationsträning. Det finns ingen gruppträning som är så allsidig, effektiv och rolig som Crosstraining. Torsdagspasset har dessutom världens bästa instruktör, som fyller passet med mängder av olika funktionella övningar och ser till att tempot hålls uppe i 55 minuter, varken mer eller mindre. När passet kör igång tränas det hårt och vila blir det när passet är slut, sån effektivitet gillar jag. Under passets gång är intruktören dessutom en fena på att peppa, rätta till och se till att vi tar ut oss mer än vad vi egentligen orkar.

Efter dagens 14 stationer känns det ordentligt i lår och axlar, men det finns inte någon muskel som inte fått göra sitt under träningstimmen, och svetten droppar långt efter passets slut. Bättre träning än såhär kan man inte få!

Till den som behöver en trevlig söndagsaktivitet rekommenderar jag ett besök på Fjärilshuset i norra delen av Hagaparken. Växthuset rymmer imponerande växter, fåglar, fiskar och fjärilar. Det är varmt och fuktigt och man känner sig som ett litet barn så fort en stor kornblå fjäril flyger förbi framför näsan.