flisthlm

2012 har verkligen varit året då jag varit otursförföljd. Jag brukar vanligtvis inte klaga utan snarare ofta anse mig vara lyckligt lottad, men nu måste jag dessvärre säga att han där uppe verkar tycka att det är min tur att ha idel missöden.

Som om vinterns lunginflammation och därefter ett antal tusenlappar i sjön när möbelvaruhuset jag köpt en fåtölj från gått i konkurs,  inte vore nog. På Island gick plötsligt min systemkamera sönder. Mitt i en fotoserie blev den tyst, svart och stendöd. Den har inte gått att återuppliva och vad annat finns att göra än att lämna in den för reparation hos Nikon. (Den här gången är jag dock väldigt tacksam över att bo i Stockholm och kunna besöka deras kontor en kvart från min arbetsplats).

 

I vanliga fall fotograferar jag inte särskilt ofta, men just på resor och under sommaren är jag en flitig fotograf. Därför är det ett extra illa valt tillfälle att min kamera går sönder när jag är på Island och därefter måste lämnas in på reparation när jag ska upp till norrland i fyra veckor, och bland annat fotografera på dop och bröllop. Varför detta oflyt?

Jag lyckades i alla fall tjata mig till en lånekamera under tiden, men fick då skriva på ett avtal om att jag står för eventuella kostnader för den kameran. Det i sig är inte så konstigt, men det jag inte gillar är att kameran är värd mer än dubbelt så mycket som min egen kamera! Med andra ord har jag fått låna en värsting, vars funktioner jag inte förstår och vars värde är så högt att jag inte kommer att våga använda den, av rädsla att något ska hända.

 

Det första jag gör imorgon bitti är att komplettera min försäkring. En självrisk kan jag leva med, men inte att betala drygt 15 000 kronor om något händer med en lånad proffskamera.